Nokia – nej tack

Har ni sett att Nokia har en kampanj med det gamla anti-kärnkraftsmärket som symbol? Det gör mig nästan vansinnig när företagen gör om gamla solidaritetssymboler och vänder på dem och gör dem till "sina". Varför ska de kommersiella krafterna tafsa på dessa symboler som en gång i tiden var så oerhört viktiga för kampen mot bl a kärnkraft.
Jag säger NOKIA – NEJ TACK.

Vad är väl en bal på slottet ...?

Dagen innan min lilla (!) vurpa i t-banetrappan släpade jag med min ena dotter på stan för att shoppa. Hon skulle vara smakråd. Jag skulle denna höst gå på flera fester och behövde något riktigt apsnyggt att sätta på mig. Vi styrde stegen mot NK. Nu skulle det DYRSHOPPAS! Och faktum är att det lyckades! Jag hittade omedelbart (till min STORA förvåning) en skitsnygg tunika/klänning som det stod Annika på. Märket var Kris och kostnaden var nästan lite väl många pix, menvafan. Jag bestämde mig för att det fick gå ändå. Hittade sedan dessutom en lika dyr och helt underbar kofta av märket Karen Millen. Jag köpte den också.
So far so good ...

Nu hänger de där fina kläderna oanvända i garderoben och kommer så att fortsätta. Jag missade första festen i lördags och nästa nu på fredag och en tredje om ett par veckor.
SUCK.

1, 2 och vad blir ... 3...?

Upp-och-nedvänd skalbagge. Precis så orörlig och klumpig och hjälplös känner jag mig. Och som om inte detta benbrott vore nog så utspelade sig följande scenario på tröskeln till badrummet i går kväll: Jag tar ett litet snedsteg med ena kryckan, tappar balansen en aning, skuttar till och sparkar in den friska fotens tår i kryckan så det säger TJONG. Värk uppstår genast och när jag vaknade i morse var mellantån blå=bruten.

En olycka kommer sällan ensam sägs det, så jag väntar nu med bävan på vad som ska hända som olycka nr 3 ... "Ligg bara ner och stäng munnen", säger sambon. Undrar om man kan vricka munnen eller om han bara tycker att jag har blivit osedvanligt gnällig ...?

Benbrott

Hej kära vänner! Här ser ni orsaken till att jag inte bloggat på nästan en vecka ... benbrott! Det var i onsdags morse när jag var på väg till ett möte som jag gick och sms:ade samtidigt som jag gick nerför en trappa i t-banan. Kanske är man nu lite för gammal för sådana övningar, (det tyckte iaf mitt barnbarn 12 år när han fick höra vad som hänt ...). Och plötsligt låg jag där som en sprattlande fisk och kippade efter andan för så ont gjorde det. Två snälla väktare lyckades släpa upp mig till gatan där jag satte mig i en taxi och drog till Danderyds sjukhus. Där konstaterades det att benet hade gått av så olyckligt att det behövde opereras!!!
I nästan 3 dyng låg jag sedan och väntade på operation. Skandal om nån frågar mig. 3 DYGN! Måste nog ringa mina landstingspolitiker och fråga hur det står till med resurserna egentligen ...

Nåväl, i fredags opererades jag och i går fick jag komma hem. Och här sitter jag nu som en padda, men 2 kryckor som enda hjälpmedel för att ta mig fram. Ca 2 km gångväg till bilen gör ju att jag blir en fånge här på min lilla ö ett tag ...

I kväll är det stressigt: tvätta, sortera, vattna blommor, läsa manus, pussa på sambon, leta efter en traford till ute-ljusslingan, tvätta håret, sortera kvitton ... hörs i morgon!

Home, sweet home!

Hemma igen från myshelg med goda vänner, påfylld av många skratt, många härliga samtal, en hel del trattkantareller och en skön känsla i kroppen av att ha promenerat massa! Nu väntar en vecka med jobb, BK (Basal kroppskännedom), simskola (med glad femåring) och barnvakteri till en treåring som just upptäckt ordet NEJ (!).
Sambon har just hängt upp en fin gren med vidhängande fågelfröautomat utanför köksfönstret – nu börjar vintersäsongen och fågelskåderiet på fullaste allvar.
Kanhända lite pensionärsvarning på det ...?

Hej Småland!

I morgon eftermiddag drar jag till de djupa skogarna och det blå havet vid den småländska kusten. Där ska det firas Halloween med bästa vännerna + några andra trevliga bekanta. Det ska jagas rådjur (sambon och övriga machomän i sällskapet), det ska plockas svamp (tanterna ägnar sig åt denna aningen vänare syssla), det ska lagas mat, ljugas, drickas vin och skrattas! Det ska bli sååååååå mysigt! Hörs kanske på söndag (om jag mot förmodan får lite långtråkigt och testar att lägga in något trevligt inlägg från min iPhone).
Så nu vet ni att jag har en iPhone också, snart vet ni snart allt om mig. Happy holidays!

Basal kroppskännedom

Basal kroppskännedom är en arbetsform inom sjukgymnastik som integrerar västerländsk rörelsetradition och biomedicinsk kunskap med den österländska rörelsetraditionen tai-chi och zen-meditation.
Källa: Wikipedia.

Denna form av mjuk, gymnastisk michmash ägnar jag mig åt varje måndagskväll i ca en och en halv timme. När jag har varit på detta mycket rogivande pass är jag snäll hela den efterföljande kvällen, och om min omgivning (läs sambo) har tur även en liten bit in på nästföljande dag. Detta började jag med när jag gick på dandeyds stressrehab i våras då jag var var sjukskriven för utmattningssyndrom. Och nu börjar jag bli lite stressad då jag inser att det bara är 2 gg KVAR! Hjälp!

Tadam: båt upp, humör ner!

Båtupptagningsdag i regn i dag. Skittråkigt, grått, vått, tungt, osämja (oftast), mörker, öken ... I går kom sambon hem utan älg (men det kommer ett tillskott på några kilo lite senare för laget sköt faktiskt en älg).
I morgon startar Skolforum och på tisdag ska jag hålla min föreläsning (den jag tjatade om inför Bok- och bibliotek i Gbg) igen. Den här gången är jag inte fullt lika nervös ... (ganska sant).
Och snart är det jul, och sen ska man dö ...
Tjolahopp!

Omgång fem ...

I dag började mitt femte (i storleksordning) barnbarn simskola. Så nu är de närmsta åtta onsdagarna bokade med detta lilla evenemang (och sen ytterligare åtta i vår). I ett svagt ögonblick för ca sexton år sedan (då mitt första barnbarn var några månader gammal) sa jag till mina båda döttrar att jag skulle minsann gå på simskola med ALLA barnbarn! På den tiden seglade jag och sambon i egen båt hela somrarna och jag tänkte väl att de skulle segla med och hur viktigt det då var att de kunde simma. Några år och sex barnbarn senare undrar jag hur jag kunde vara så korkad att jag lovade något dylikt! Särskilt som båten är såld och mina döttrar någon gång under resans gång tydligen bestämde sig för att befolka världen (i alla fall den som har fyra)!
Nåväl, nu är det näst sista ungen och hon är dessutom är den modigaste av dem alla. Hon kan i princip redan simma! En riktig tuffing.

Den gamle Augusts nomineringar

I dag tillkännagavs alla Augustnomineringarna. Den enda jag hade tippat rätt på var Siv sover vilse av Pija Lindebaum. Jag har läst fem av sex nominerade i barn- och ungdomsboksklassen:

Siv sover vilse av Pija Lindenbaum – en underbar bilderbok om att sova över hos en kompis och vad det kan föra med sig i form av konstig miljö, nya dofter, skrämmande mörker och nya bekantskaper. En underbar bok som alltid av vår allra bästa bilderboksmakare!

Svenhammeds journaler (har jag inte läst) av Zulmir Bečević – enligt kollegan en mycket bra och rolig ungdomsbok.

Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm – en historisk roman om utsatta ungdomar, hat, kärlek och tuffa livsvillkor. Mycket bra som alltid av Elvira Birgitta Holm som är en av mina favoritförfattare.

Skriv om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman – en bra bok som tyvärr konkurrerar i samma genre som min och Marias bok. Synd att det inte var vår bok som nominerades!

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann – kortfattad, kristallklar om en ung pojkes innersta tankar och saker som han och brorsan upplever. Häftigt och intensivt kortfattat. Så bra!

Natthimmel av Sofia Nordin – också en mycket bra bok om en familj där man knappast pratar med varandra, alla känslor döljs bakom stängda dörrar. Huvudpersonen slår sig fri från tystanden via en ny killkompis och genom att börja lajva ihop med honom och hjälper på så vis både sig själv och sin lillasyster. En bok om att växa som människa, rekommenderas varmt!

Mysig söndag

I dag ska jag gå och se nya biofilmen Lilla Spöket Laban med båda mina döttrar och tre barnbarn. Efter det blir det säkert söndagsmiddag ihop. Myssöndag mao!
Sambon har dragit till de härjedalska skogarna på älgjakt (ensam vecka, mmm!) och jag befarar att han kommer hem med alldeles FÖR mycket kött att både ta hand om (mala köttfärs en masse ...) och sedan göra vårt bästa för att äta upp före nästa höst. Jag är väl bortskämd som säger så för älgkött är ju både magert och nyttigt och "lyckligt" kött jämfört med köpt. Men ibland blir jag alldeles förfärligt less på kött ...

Kolla gosig!

Har hastigt och lustigt blivit erbjuden den här rara damen – labradoren Smilla, 2,5 år. Knasigt nog har jag ett barnbarn som heter Smilla ... vi får väl döpa om hunden till Skilla eller något liknande kanske ...
Har iofs inte tänkt mig en labbe, men visst ser hon gosig och cool ut?! Ska iaf träffa henne och kolla in om vi lirar ihop.

Inte den hunden

Dagen efter jag hade förälskat mig i bilden av Goya, blandrashunden nedan, så var han borta, reserverad, gone. Typiskt min vanliga otur, men vi var väl inte menade för varandra. Idag frågade en kollega om jag var intresserad av en svart labrador-tjej på två och ett halvt år som en kompis till henne ville bli av med. Vet inte om jag vill ha en labbe, de är väldigt motionskrävande och bli lätt lönnfeta (fast det är ju å andra sidan både jag och sambon också, så vi skulle ju passa varandra bra.) Jag har drömt länge om en welsh springer spaniel och nu ska jag först och främst leta efter en sådan med ett par år på nacken.
Önska mig lycka till!

Supersöt blandraskille

Kolla vilken gullig! Funderar starkt på att skaffa en hund. Detta är en hemlös hund som finns för adoption. Han heter Goya och är två och ett halvt år. Det enda trista är att han finns att besöka ända långt bort i Sollefteå.
Han är troligen en blandning mellan någon slags springer spaniel (min favoritras) och något annat odefinierbart.
Vad tror ni om Magica som hundägare?

Fjäril – ut ur kokongen

Har just läst ut en ny bok av en av mina favoritförfattare, Sonya Hartnetts Fjäril, som kommer ut i vår på Bonnier Carlsen. Berättelsen handlar om Plum som precis ska fylla fjorton. Hon bor med sin mamma, pappa och två äldre bröder. I Plums familj tar man inga inbördes strider, konflikterna tigs ihjäl. Alla är godhjärtade men också lite skygga och rädda. Så även Plum. I kompisgänget är hon i utkanten, inte utstött men nätt och jämnt accepterad. Själv tycker Plum att hon är tjock, vilket får till följd att hon slutar äta sina lunchmackor som hennes mamma skickar med till skolan. Rådet att slänga mackorna får hon av grannfrun, den vackra och relativt unga Maureen Wilks, som, ska det visa sig, har ett kärleksförhållande till Plums äldsta bror Justin och som också lurar till sig Plums vänskap. Det här är en ganska mörk berättelse om en ung flickas väg och växt. En bra bit in i boken börjar jag ana att de små prydnadssaker som Plum är så överdrivet rädd om har en mörk bakgrund, vilket när det avslöjas, leder till en fullkomlig katastrof ...

Sonya Hartnett har verkligen ett eget språk och ett sätt att beskriva den vanliga vardagen på ett sätt som får mig att rysa, eftersom det hela tiden ruvar något hemskt och oroväckande under ytan. Kärleksrelationen mellan Plums granne och bror känner jag vagt igen från Hartnetts Jag är djävulen, där huvudpersonen också inleder ett förhållande med sin gifta granne. Jag får en känsla av att de flesta av Hartnetts personer är till synes helt normala, och att hon med förkärlek skildrar vanliga människor i vanliga byar, men ju mer man tränger in i hennes personer anar man destruktiva drag och personlighetsstörningar. På dessa 186 manussidor som Fjäril utgör, får man sig till livs en välskriven, välformulerad, magisk och manisk berättelse som lätt konkurrerar ut tusentals sk vuxenförfattare. Ska jag drista mig till att jämföra Harnetts handlag så tycker jag att det påminner om en annan av mina favoritförfattare, Joyce Carol Oates.

Det var väl ändå att ta i ...

Obama i alla ära – jag ville verkligen att han skulle bli president – men att ge honom Nobels fredspris är väl ändå att ta i?! Det måste ju finnas många verkliga fredsmäklare på denna jord som gjort så MYCKET MER i många år och som är värda priset flera gånger om. Men att ge Obama fredspriset är antagligen symptomatiskt för den idoldyrkande personkult som grasserar på klotet för närvarande – en kult som favoriserar yta i stället för djup och innehåll. Antagligen är det ingen som orkar ta sig ner på djupet hur som helst längre ...
Vi får väl se under kommande år om han kan leva upp till denna mycket stora ära.

Bokhororna och jag

Har just kommit hem (borde inte erkänna att jag redan är hemma fast klockan bara är nio, då fattar ni ju hur gammal och trött jag är ...) från Kägelbanan på Mosebacke där jag varit och minglat (nåja) med Stockholms unga kulturelit (läs det litterära gänget runt Bokhororna) – ja, Jessica Gedin var där och hon är väl inte purung direkt, och faktiskt inte Katerina Janoush heller –men de flesta såg iaf väldigt unga ut. Kan iofs ha berott på att det var nästan kolsvart i lokalen ...
Orsak till detta evenemang var att Album just kommit ut – Norstedts nya boktidskrift som denna första gång har Bokhororna som gästredaktörer. Precis som horornas webbplats är magasinet fullt av lästips, omslagsdiskussioner och topplistor.
Kul med en satsning på böcker som känns totalt okommersiell och bara går på läslust! Mera sånt åt oss boknördar!

Fågelflickor och frusna pojkar

I dag har jag återigen varit med om en stor läsupplevelse via boken Fågelflickor och frusna pojkar: om att se eleven. Författare är Christina Monthan Axelsson (gymnasielärare i svenska och speciallärare för barn med läs- och skrivsvårigheter). Vilken fin bok, jag blev faktiskt rörd. Den är varm, inkännande, väldigt mänsklig och handlar om att SE varje elev som en unik person. Christina Montan Axelsson berättar mycket intressant om hur hon arbetar med att försöka hjälpa eleverna att via språket – både det skriftliga och muntliga – hitta sig själva och sin plats i livet. "Det gäller inte att fylla kärl utan att tända eldar i klassrummet" har varit hennes motto under sitt långa yrkesverksamma liv som svensklärare.
Hon berättar om fågelflickorna som aldrig hittar rätt i skolans hårda miljö och om pojkar som aldrig tar av sig vantar och mössa för de fryser så mycket, och hur hon har arbetat med några av dessa vingklippta själar. Boken bygger delvis på författarens dagboksanteckningar samt texter skrivna av elever. Läs den!!

Mister du en så står dig tusende åter ...

... säger talesättet.

I dag har en kär arbetskamrat annonserat sin avgång från oss. Hon ska vidare mot nya djärva mål. Det blir den tredje personen på just den posten som försvinner under mina år på Barnens Bokklubb. Förra gången det inträffade fick jag en spricka i hjärtat, men den här gången var jag både förberedd och förhärdad. Nästa person som tillträder tror jag inte att jag ska fästa mig vid alls. Visst kan det vara kul och inspirerande med nya personer, men ibland vill man bara att saker ska vara som de är.

Bakåtsträvare? Kanske det.