Sista Wallander

Nu har jag läst ut Mankells senaste deckare om Kurt Wallander, Den orolige mannen. Hur jag vet att det är den absolut sista tänker jag inte berätta, det märker ni om/när ni läser boken. Som alltid är Mankell en skicklig stilist, en rasande duktig berättare och har en enorm skrivrutin. Några år var jag oerhört trött på att läsa hans böcker, men sedan jag i vintras läste Kinesen som är en av de bästa böcker jag läst på länge, har jag återgått.
Den orolige mannen är bra, inte tu tal om det, men kanske lite långsam och aningen avslagen. Jag tror att Mankell själv identifierar sig med den trötte, sjuke polisen som har en hel del skarpa hjärnceller och en enorm dödsångest. Det är som vanligt en politisk intrig, ett mord, en himla massa klurande och många resor i bil, båt, tåg och flyg. Och till sist en oanad upplösning som ju är Mankells signum – att ingenting någonsin är som det verkar vara ...
Läsvärd, javisst!

Nu ska jag börja läsa manuset Djupare, andra delen av Tunnlar, skriven av Roderick Gordon och Brian Williams.

Will Burrows är fjorton år. En dag är hans pappa försvunnen. Det visar sig att han försvunnit genom en glugg i källaren, in i en tunnel. Will bestämmer sig för att undersöka vad som har hänt tillsammans med sin bästa kompis, Chester. Snart befinner de sig djupt nere under marken, där upptäcker de en hemlighet, en hemlighet så stor och otäck att den kan kosta dem livet.
Tunnlar har gjort stor succé i Storbritannien. Över 100 000 exemplar av boken såldes första halvåret.