Var på teater i går. Hade länge sett fram emot att äntligen få gå och se den omtalade pjäsen Medealand med Noomi Rapace och Shanti Roney. Och nog är Noomi Medea alltid. Utlevande, skrikande, närvarande, men ändå med något stereotypt över sig. Det är en sorglig, uppslitande och äcklig föreställning som ändå på något sätt lämnar mig aningen oberörd, ger mig en känsla av distans. När Medea på slutet mördar sina barn och genom denna handling äntligen lyckas knäcka den svikande och otrogna fadern/fd maken, vilket har varit hennes mål hela tiden, tycker jag att det hela är en aning pretantiöst. De vita kistorna och den knäckte mannen på scenen får vissa i publiken att kvida, medan jag nästan blir lite full i skratt. Kanske beror det på att jag inte har småbarn hemma, eller så är jag väl avstängd känslomässigt ...Trots allt en sevärd föreställning, även om jag har svårt att sluta tänka på Noomi som Lisbeth Salander som jag nyligen såg på bio.
4 kommentarer:
Jag tyckte mycket om Medealand och blev berörd men måste erkänna - nu när det gått en vecka - att när jag tänker Medea så är det den Medea jag såg med Stina Ekblad och Örjan Ramberg på Dramaten 1995 som jag först tänker på.
Intressant, bra recension för jag förstår precis...måste vara regissörens fel att man blir full i skratt!
Jag tycker att båda skådisarna är toppen. Förresten Lisbeth S och Medea kanske är mer lika än man tror...
Ja Noomi är definitivt en bra Medea, utlevande, häxlik etc ...Detta är en samproduktion mellan Dramaten och Galeasen och G är ju kända för sina lite äckliga föreställningar. Inte minst denna som sagt.
Kul att läsa rapport, låter ju både lockande och tvärtom - och långt bort från mig...
Skicka en kommentar