Mormors ögonsten

Idag fyller ett av mina barnbarn år, 12 hela år. När han låg i sin mammas mage tvivlade vi på att han skulle födas eftersom hon blödde så mycket vid flera tillfällen, jag var t o m med henne en gång på sjukhuset när hon var helt säker på att hon just fått missfall. Döm om vår förvåning och glädje då det vid ultraljudet visade sig att det skuttade vilt därinne i magen! När han sedan föddes var han ganska ynklig och väldigt gnällig. Enligt hans mamma (som vid det här laget har 4 barn) var han den gnälligaste, spinkigaste och ynkligaste av dem alla. Och inte nog med detta. Innan han var fyllda året hade vi också varit med honom på sjukhus för att kontraströntga magen vid ett flertal tillfällen, det var ingen rolig upplevelse kan jag lova. Att se den där lilla spinkiga kroppen på det där stora bordet och en människa i vit rock som skulle fylla hans lilla mage – som han redan hade så ont i – med kontrastvätska ... ni kan ju tänka er själva ...

Idag är han ungefär tio centimeter längre än jag, spinkig och rak som en pinne, och med en massa självförtroende. Han är cool och lite avmätt på ett underbart förpubertalt vis, spelar en massa konstiga dataspel och har en hel rad gulliga kompisar som alla verkar vara ca 25 cm kortare. En helgmorgon när han var ca 6 år och hade sovit över hos mig, satt han och klurade på något hela frukosten. Och till sist kom det: "Du är ganska gammal va, mormor? Du har rynkor vid ögonen och i pannan!" En annan gång när jag skulle hämta honom på fritids hade han gömt sig för tjejerna som ständigt jagade honom. När vi gick hem, han var väl 8-9 år då, sa han:"Dom är så jobbiga mormor, dom låter mig aldrig spela pingis i fred!"

Idag ska vi fira att detta en gång så lilla knyte, nu med halvhes målbrottsröst, är på väg in i tonåren med stora kliv. Jag glömde att påpeka – och inte utan stolthet – att han fortfarande kramar sin mormor varje gång vi ses (till och med när han har kompisar i närheten). Som ni förstår är han min ögonsten.