11 oktober 2012

Ät mig

Som jag skrev nyligen så har jag just läst Ät mig av Agnès Desharte. Boken ges ut av Sekwa förlag, och enligt flera oberoende källor är i princip hela deras utgivning fantastisk. De ger ut en hel del fransk litteratur, ofta skriven av kvinnor. Ät mig är en sådan bok. Det är en ganska långsam och lågmäld historia, och konstigt nog också ett passionsdrama. Långsamt rullas den sorgliga och trasiga gamla historien upp, ungefär i samma takt som Myriam, (huvudpersonen) med hjälp av unge Ben, startar sitt, till synes hopplösa företag: en kvarterskrog. En pytteliten restaurang (hon har lyckats förmå banken att låna ut pengar genom att förfalska handlingar om sin tidigare karriär och utbildning) som hon också bor i (vilket är strängt förbjudet).
Krogen går inget vidare, men Myriam kockar obekymrat på, samtidigt som hon för dialoger med både levande och döda människor. Boken är nästan värd att läsa bara för hur maten beskrivs och tillagas - jag kan lova att det vattnas i munnen! Och långsamt får vi läsare veta mer och mer om denna kvinnas märkliga levnadsöde ...
I början var jag lite tveksam om jag gillade boken, men det dröjde inte länge (max 30 sidor!) innan jag var fast. Det är en fin och tragikomiskt berättad historia om ett ovanligt öde. Den berör mig djupt. Läs den!

3 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Ja, det var något speciellt med den boken. Den har liksom funnits kvar i mig sedan jag läste den.

G sa...

Ja, det är en av mina " bästa böcker. Den är så rik, handlar, som du säger, om så mycket, och utspelar sig under Biafrakriget, stort och svårbegripligt och präglade många år under mina unga år.

G sa...

Det här blev lite fel, min kommentar gäller En halv gul sol!