Sveavägen del två

Så fick jag äntligen börja skolan. Pappa envisades med att jag skulle gå i privat flickskola (jag vet, apsnobbigt, usch!) så jag fick vackert traska Sveavägen fram till 7:ans spårvagn som gick från korsningen Sveavägen-Odengatan och ta den till öfre Östermalm, för där låg skolan som på den tiden hette Nya Elementar. Det enda fräcka med den skolan var att Maria Lang (ni vet deckarförfattaren) var rektor. På de fyra år jag gick där fick jag i stort sett inga kompisar. Dels kände väl inte mina föräldrar deras fiiina päron, de bodde på Östermalm och jag bara i simpla Vasastan/nästan Sibirien och dessutom - nu skäms jag lite - var jag en riktig skvallerbytta! Vår fröken var uråldrig och när man fick en fråga skulle man ställa sig upp innan man fick svara. Varje morgon spelade fröken på orgeln i klassrummet och sjöng någon slags religiösa sånger. Vi fick mängder med psalmer i läxa att lära utantill och jag vantrivdes i fyra långa år ... ända till jag äntligen lyckades övertala mamma och pappa att få byta till en vanlig skola. Jag hamnade i Matteus, vi bodde bara några kvarter därifrån, och jag var stormande glad. Där fanns killar! Snygga dessutom! Och en tjej som jag genast blev väldigt osams med. Hon var klassens okrönta drottning och när jag kom fick hon konkurrens. Det slutade med att vi - faktiskt - slogs. Och sen blev vi bästa vänner. Under tiden läste jag böcker på löpande band, mina föräldrar skilde sig, jag fick en styvmor på ett håll och en styvfar på det andra. Och sen kom halvsykonen utpluppande, en efter en. Till sist hade jag fem halvsyskon och fick aldrig vara ifred, och heller aldrig själv någon uppmärksamhet, utom när jag gjorde dumheter förstås. Och dom började jag med i princip samma dag jag blev tonåring. Men det får bli nästa kapitel ...