Mitt yngsta barnbarn är ett och ett halvt år. Och jag har fortfarande inte varit barnvakt. Förrän igår. Min dotter (som har fyra barn) har sedan hon fyllde 30 plötsligt blivit väldigt om sig och kring sig kring detta lilla barn (nytt fenomen ...).Men måndagen den 2 juni 2008 fick jag alltså den STORA äran att gå och hämta barnbarnet på dagis. Det gick bra. Han tom log lite (kan ha varit nervositet). Jag fick lyfta upp honom och sätta honom i vagnen och sedan vinkade vi samstämmigt till dagisfröken och de andra barnen. Vi gick till parken och gungade. Det gick bra. Vi åt glass. Det gick också bra. Vi gick hem, beställde och åt pizza (beordrat av storebröderna 11 och 14 år). Vi kollade på tv, lekte med platsdinosaurierna och spelade fotboll (nåja boll då). Det gick bra.
Sen skulle det sovas. Det gick mindre bra. Men skam den som ger sig. Jag lyckades hålla mig lugn, le, sjunga Ekorrn, Sockerbagaren och Bä, bä ca 30 gånger och till sist förstod han att han hade mött sin överman (eller så var han utmattad). Då la han sig ner och somnade mitt i ett pekande mot dörren. Så nu har vi brutit isen, sexan och jag (han är barnbarn no 6 om du inte har fattat det).
Nästa gång=piece of cake!
2 kommentarer:
Jag kommer ihåg hur det var med barnvakteriet när mina brorsbarn var små. Man satt och läste på sängkanten och så trodde man att "nu sover ungen" och tassade på tå mot dörren. Men tji fick man, samtidigt som man nått tröskeln vaknar den lille till liv igen och pockar på uppmärksamhet.
Exakt så.
Skicka en kommentar