Livstråden - igen ...

Jag började ju läsa den här boken i somras, men lade den åt sidan pga tidsbrist - hade för många brädor att måla etc. Nu har jag läst drygt halva boken och förstår faktiskt inte riktigt själva storheten i boken. Det är en ganska långrandig och tröstlös sträcka då vi får följa med den skygga och klena Margaret till fängelset, dit hon beger sig flera gånger i veckan för att besöka kvinnliga fångar. Från början är det väl tänkt som välgörenhet men hon blir otroligt fängslad av livet i fängelset och kan inte sluta tänka på kvinnorna där - speciellt det spiritistiska mediet Selina. Margaret blir själv mer och mer indragen i andevärldens mysterium ... Än så länge tycker jag att det är en ganska "andefattig" bok, långsam och faktiskt - till och med lite tråkig.