Det 5-åriga barnbarnet och jag tog oss igår (äntligen) till BR för att inhandla den efterlängtade PRESENTEN. Den som jag lovat henne ända sedan simskolan startade i augusti och som hon skulle få om hon kunde förmå sig att doppa huvudet - varje gång simläraren krävde det. Muta kallas det också. Nåväl en Barbie skulle inhandlas och där stod vi nu framför rader av blonda, rödhåriga och mörka skönheter med för långa ben och påmålade leenden i ansikten. Barnbarnet for som ett skållat troll mellan raderna av dockor och andra leksaker. Beslutsångesten lyste ur det vanligtvis så glada barnansiktet. Nu såg det ut som hugget i sten. Detta var allvar."Den här mörka är väl fin," försökte jag. "En sådan har du ju pratat om länge." Inget svar, bara ett koncentrerat tittande, vändande och funderande.
"Är det svårt att välja," frågade jag.
Hon tittade uppgivet på mig och sa med liten röst: "Ja".
Efter ca en timmes beslutsångest bestämde sig barnbarnet för ett kit med en Bratzdocka. Med följde makeup, pudervippa, sminkbord, fåtölj, kam, spegel och örhängen. Dockan hade mörka blanka flätor, ett gigantiskt huvud, gigantiska ögon och pytteliten kropp.
Vart tog alla mina pedagogiska föresatser vägen?
Snacka om alienvarning.
Både för dockan och mig ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar