Idag har vi vidtagit en fin färd genom ett solglittrande snötäckt landskap från norra Småland och hem. Jag började läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann för några dagar sen (har jag kanske redan sagt?). Först tyckte jag den var rätt så kul och galen och lite småputtrig och sen bara tvärtröttnade jag. Berättelsen är någon slags Paasilinna-wanna-be. Jag har nu kommit till sidan 160 av 390 och jag tror knappast att jag orkar genomföra projektet. Det är märkligt egentligen hur man (jag) först sitter och småskrattar och trivs och tom citerar en och annan mening för sambon, för att rätt som det är känna hur rynkan i pannan växer och bara tappar läslusten pronto. Jag blev plötsligt alldeles proppmätt på alla roligt krystade och pretentiösa formuleringar och upprepningar.
God fortsättning ska man visst säga också så här i början på året.
5 kommentarer:
Och då undrar jag: Tyckte du om Populärmusik från Vittula?
Ja Maj, jag tyckte väldigt mycket om Populärmusik!
Vad intressant! Mannen sa redan i ett tidigt skede att det var ett försök till att kopiera Paasilinna. Han har kommit till sid 200 men är på väg att ge upp, tror också att det är mer en bok för män än för kvinnor!?
Jag orkad bara med första 100 sidorna. Knappt. Själv tyckte jag att idén kändes förbrukad i Forrest Gump. Paasilinna har jag inte läst.
Lustigt, när jag läste det du skrivit tänkte jag genast "undrar vad hon tyckte om Populärmusik från Vittula?" Och så frågade Maj samma sak. Eftersom jag tyckte så illa om Populärmusik och har läst så många negativa kommentarer om 100-åringen från kvinnor har jag bestämt mig för att avstå. Men visst är det märkligt med dessa "pojkskrävelböcker" som "alla" förutsätts älska.
Skicka en kommentar