Igår kväll: en rask och skön promenad runt vår lilla ö i sällskap med granne + hund + sambo. Småkyligt ute, handskar på, sköna gympadojjor ... och så PANG!!! TIMBER FALLING!!! Ett förrädiskt snöre på marken (ett sådant där snöre som sitter kring en tidningsbunt ni vet, det vill säga det har ingen ände ...) och jag föll som en fura.
Aj, aj, aj mina stackars knän och handflator! Blodvite på knäna, ett enormt blåmärke i ena handen och så ont i den att jag knappt kan lyfta kaffekoppen! Tack och lov att jag iaf hade handskar, annars hade händerna också varit blodiga slamsor ... (Obs! Lätt överdrift)
Visst är det synd om mig?
6 kommentarer:
Det är VÄLDIGT synd om dig, skulle jag vilja säga.
Att inte kunna lyfta kaffekoppen till munnen måste definitivt betraktas som ett trauma.
För att inte tala om hur det ska gå när jag ska bort ikväll och dricka vin!
Jag är glad att du inte bröt dig!
Aj aj aj inte kul med blodvite men du höll i alla fall.
Trevlig helg
Mariana
Vad har jag sagt om att du måste skynda långsamt..... Du bor på en ö och nu måste du vara försiktig,basta!
Jag kommer snart och besöker, inspekterar för jag reser till Stockholm på Torsdag/Kram S
Är du nu igång igen!? Och vem hade knutit upp snöret - är du inte vän med vättarna på ön? Fast visst är det synd om dig - offer som du är för illmariga omständigheter.
Skicka en kommentar