I dag stod jag inte ut hemma längre. Bestämde mig för att ta halv nio-färjan till stan och krycka upp en sväng på jobbet och överraska lite. Normalt tar det ca fyra och en halv minut att gå till färjan, men idag tog det ungefär femton. Och sen var det dags att ta tunnelbanan. Intressant fenomen inklusive kryckor måste jag säga. Folk kollar inte förrän de nästan ramlar över både kryckorna och mig, och när de väl ser min olägenhet ser de mest ut som om jag var en insekt eller något slemmigt som katten släpat in ...
Jag lyckades iaf ta mig till jobbet välbehållen. Samma procedur upprepades på hemvägen, med den skillnaden att en mycket älskvärd kvinna reste sig upp och erbjöd mig sin plats i den fullsatta t-banevagnen. Det finns fortfarande hopp för mänskligheten!
6 kommentarer:
Det vore väl själva attsingen om du hade fått stått upp med gipspaket och kryckor! Det är ju rätt uppenbart att det är knepigt.
Fast jag blir lite nervös när jag hör att du är ute och åker, du essemmessade väl inte när du gick?
Nä, lovar, inget messande under gång mer!
Det är till att vara på äventyrshumör, hör jag. Och visst blir man glad när folk tittar ut från sin egen bubbla och hjälper andra!
Med risk för att låta gnällig så blir det bara värre - mde svenska Me, myself and I beteendet.
Jag märker av det så väl när jag kommer till Sverige. Jag bor i en storstad med 15 miljoner människor, no excuses.
Ingen går på mig här eller trycker ut mig i gatan när jag är ute och går.
Man reser sig för både äldre, barn och handikappade sådeså. Bra att du klarade dig fram och tillbaka utan incidenter/Kram S
Idag har jag åkt till jobbet kommunalt utan problem! Tack för era varma ord!
Känner igen det där med att känna sig som något katten släpat in när jag gjorde min höftrenovering man hade liksom inte ute att göra.Men visst är det skönt att komma ut ett slag och träffa människor!
Ha det bra.
Mariana
Skicka en kommentar